Familjen Bäcklin

Om du tittar på en stjärnklar himel och ser en stjärna lysa klarare än alla andra, då ser du på vår lilla Edwin.

Våran lilla son hann aldrig se dagens ljus, men han fick kärlek och omtanke i stora mängder, det gick aldrig en minut utan att han fanns i mina/våra tankar, En liten bror med många stora bröder som hade glatt sig åt honom, men nu finns han inte mer, bara i våra tankar.

Edwin, du kommer alltid att fattas oss



Lördagkväll hade jag rejäla värkar och tog det väldigt lugnt, jag hade min lillasyster här som färgade hår och lekte med Hugo, de andra barnen roade sig med studsmatta och tv tittande, Göran likaså. På söndagen fortsatte värkarna och det kom även blod, vilket gjorde att vi kontaktade Sunderbyns akutförlossning. Vi fick komma omg och det konstaterades snabbt att inga hjärtljud hördes, två läkare gjorde ultraljud och ingen av dem fann minsta tecken på hjärtaktivitet och de dödförklarade vår lilla son. Känslan som kom i mig år ej att beskriva och tårarna bara forsade, jag och Göran höll varandras händer hårt och jag förstod att tillsammans klarar vi detta. Det är ju inte första gången vårt barn dör på detta sätt, men det är första gången det har gått så lång tid, 24 hela veckor och imorgon måndag in på den 25e veckan. Vi fick veta vad som skulle hända och vi valde sedan att åka hem och vila, att morgondagen skulle svår, det visste vi, men inte hur pass prövande.

Måndagen den 19 maj

Vi åkte till Sunderbyn tidigt och vid halv åtta fick vi ett eget rum, inte alls stort, men faktiskt rätt mysigt och trevligt, egen tv och toalett, en säng till mig och en fåtölj till Göran. Personalen som tog emot oss vill vi tacka, de var så otroligt duktiga och omtänksamma, de visade hänsyn och förståelse och de brydde sig inte bara om mig, de tog hand om pappa Göran också. Vid åtta fick jag de fyra första tabletterna som skulle sätta igång födandet, värkarna ökade och blev stundtals outhärdliga, jag fick dropp efersom jag fick vara på fastande mage. Var 3e timme fick jag nya tabletter och vid halv tre kom Edwin ut, vi vågade inte se honom då, men valde att de skulle få göra iordning honom och sen komma tillbaka och visa honom.
Edwin låg i en liten träkorg, de hade lagt honom på en filt och bäddat fint runt honom.
Han hade kurat ihop sig och såg så liten ut, hans fötter och tår var pyttesmå, händer och fingrar likaså, i våra ögon sett var han  fin,  vår son. Vi fick ta farväl vilket blev väldigt jobbigt.
Han skickades för analys till Umeå, när han kommer tillbaka ska han kremeras i en liten kista/låda, vi ska lägga honom i en filt som skulle ha blivit hans egna.
Efter kremeringen kommer han att begravas i en minneslund här i Piteå, vilket vi önskat, att få ha ett ställe att gå till och tända ljus, det kändes bra för oss.

Min moderkaka kom inte ut och vid halv sex somnade jag in på operationsbordet, moderkakan tog en halvtimme att operera ut och sedan gjordes en skrapning. När jag vaknade och mindes vad som hänt kom tårarna och inte blev det bättre av att höra sköterskorna gulla med en nyfödd Otto och hans familj,,, där låg ju jag utan mitt barn. jag frågade om Göran kunde få komma, men blev tillsagd att man inte fick ha besök på uppvaket. Konstigt, en hel familj satt ju en meter bort och inte kan jag väl tro att hela familjen hade opererats.

Gråtandes, hungrig och trött fick jag tillslut komma tillbaka till Göran och vårt rum, nu ville jag bara hem,,hem hem. Vid tio tiden på kvällen övertygade jag personalen att allt var bra och vi blev utskrivna. Vid elva var vi hemma och fick pusta ut i vår egna soffa, sova tillsammans i år egna säng, det enda som saknades var vårt egna lilla barn.



SOV GOTT ÄLSKADE BARN

kram Mamma å Pappa