Familjen Bäcklin

Efter tre missfall och detta så inser jag att livet går vidare, fast det känns både orättvist och tung.  Gårkvällen och natten är det jobbigaste hittintills sedan i söndags, hur jag än försökte så bara forsade tårarna. Tankarna fanns hela tiden hos Edwin, en liten ängel som jag aldrig hann få uppleva mer än att han fanns innuti mig.

Jag hann aldrig
lära känna dig

Men du fanns där

Du blev till
Och jag älskade dig

Men fick aldrig säga Hej
Välkommen till livet

Min ängel.
Du vände innan du
hann landa

Du fanns där.
En kort stund.
I min kropp.

Glömmer dig aldrig.



Här är Edwin bara 14 veckor gammal, men det är enda bilden vi har på datorn. På kylskåpet finns ultraljudsbilderna från vecka 20 och på de bilderna önskar jag att de hade synts hur livfull han var, sköterskan som tog bilderna hade svårt att få in honom på zoomen för han snurrade och viftade med både händer och ben mest hela tiden. När hon sen skulle ta de bilderna som vi skulle få med oss hem, då vände han sig på sidan, med ryggen mot oss och vi såg hur han la sig till rätta för att vila efter det hektiska arbetspasset han just haft.

kan inte heller låta bli att tänka hur han hade blivit som person
kanske:
sporttokig som sin far, eller pysslig som sin mor,
duktig som sin äldsta bror Jens, eller chipsfanatisk som Jonte
legobyggande som Robin eller bara glad som Hugo.
Jag hade nog hoppats på att han skulle ha ärvt de bästa av oss alla och jag är säker på att vi hade älskat honom precis som han var, som den lillebror han hade blivit. Görans pappa tyckte namnet Bror hade passat honom ypperligt, med tanke på att han blev allas lilla Bror, och visst, jag håller med Edwin kommer alltid att vara deras bror fast han inte finns här hos oss på jorden.



Idag har Hugo hjälpt oss att rensa upp ute efter vintern som vart, vi har klippt buskar, sågat bort en stor buske och ryckt ogräs i blombänken. När vi höll på som bäst med ogräset frågade Hugo varför vi inte bara kunde begrava bebisen här i jorden, han tyckte det skulle vara skönt att ha honom nära så att vi kunde tända ljus för Edwin när vi ville. Han menade också på att om det skulle bli plats över så skulle även Ragnar, min farfar, begravas här i blombänken, då skulle inte bebisen behöva vara lika ensam.
Efter dessa ord så ler man på något sätt inombords och jag känner mig stolt över hans sätt att tänka, att det redan hos honom vid 6 års ålder finns empati och en önskan att få vara någon man håller av nära.

Vi har köpt trall idag till det som ska bli en altan och det kändes skönt att för ett tag få tänka på något annat. Johan & Helena komförbi mot kvällen och vi har beslutat att vi tillsammans med dem ska åka på en mini semester i Juli. Vi åker först till Sundsvall och åker sedan hemmåt, med lite avhopp här och där, Ulvön är ett exempel. Att få åka bort och bara vara känns så otroligt underbart och vi ser väldigt mycket fram emot detta.

Nu är det snart försöka sova dags, och jag hoppas få drömma fina drömmar.
        
Sov så gott!