En prövning!
Onsdag och jag gråter, eller vi börjar med måndag och jag grät. Mina barn ska få åka på en underbar semestertrip med sin pappa & Malin, jag unnar dem verkligen denna resa och den är verkligen gjord för barn(resan/planeringen).... men jag har jag aldrig vart utan dem såååå himla länge som det blir nu, nästan två veckor. Jag får panik bara jag tänker på det, att vakna morgon efter morgon utan att Hguo kommer och kryper ner i sängen, hans ständiga morgonfråga
-mamma. lever bebisen idag?
att vi tillsammans lyssnar på ultraljudet och hör efter så att bebisens hjärslag låter som det ska. Och för att inte nämna min Robin som jag så intensivt levt med i nästan tretton år, han som är i puberteten och har fått sin första finne( herregud, tänk om jag missar den andra!), den lille killen som nu har blivit längre än sin mamma och som kan alla NHL spelare i ligan sedan ca 15 år tillbaka.
Nu har vi packat klart, och har inte pappa Leif och Malin fått "men" efter mina telefonsamtal och sms kring packning, pengar osv så borde det hamna i Guinnes rekordbok,, jag är super nojjig,, kanske för att jag för en gångs skull inte kan ha den kontroll över dem som jag är van att ha - med andra ord, kanske nyttigt!
Har precis talat med Sara och de ska också åka idag, (jag vill också åka bort) de kör med Leif & Co till Dalarna och sedan får de se vart de tar vägen, jag önskar dem en trevlig tripp. Jag måste erkänna att jag känner mig lite övergiven, alla bara åker bort och jag är kvar. Visserligen är jag inte alls i form att vare sig resa eller turista, jag kan knappt gå utan att det gör ont.
Besöket hos barnmorskan på morgonen visade att inget har försämrats sedan i torsdag och att jag ska fortsätta vila och "stressa av", Räkan sprattlade och visade sina konster till det yttersta, och jga grät, men av lycka denna gång - den lever!
Hugo är nyklippt av mig, han ser ut som hämtad ur " En officer & gentleman", med andra ord väldigt kortsnaggad,,, men han är nöjd själv, tycker han ser cool ut. men som tröst vet man att det växer ut snabbt igen.
Nu ska jag öva på att slappna av tills killarna kommer tillbaka, ska bli en intressant prövning,,,,, se you!
-mamma. lever bebisen idag?
att vi tillsammans lyssnar på ultraljudet och hör efter så att bebisens hjärslag låter som det ska. Och för att inte nämna min Robin som jag så intensivt levt med i nästan tretton år, han som är i puberteten och har fått sin första finne( herregud, tänk om jag missar den andra!), den lille killen som nu har blivit längre än sin mamma och som kan alla NHL spelare i ligan sedan ca 15 år tillbaka.
Nu har vi packat klart, och har inte pappa Leif och Malin fått "men" efter mina telefonsamtal och sms kring packning, pengar osv så borde det hamna i Guinnes rekordbok,, jag är super nojjig,, kanske för att jag för en gångs skull inte kan ha den kontroll över dem som jag är van att ha - med andra ord, kanske nyttigt!
Har precis talat med Sara och de ska också åka idag, (jag vill också åka bort) de kör med Leif & Co till Dalarna och sedan får de se vart de tar vägen, jag önskar dem en trevlig tripp. Jag måste erkänna att jag känner mig lite övergiven, alla bara åker bort och jag är kvar. Visserligen är jag inte alls i form att vare sig resa eller turista, jag kan knappt gå utan att det gör ont.
Besöket hos barnmorskan på morgonen visade att inget har försämrats sedan i torsdag och att jag ska fortsätta vila och "stressa av", Räkan sprattlade och visade sina konster till det yttersta, och jga grät, men av lycka denna gång - den lever!
Hugo är nyklippt av mig, han ser ut som hämtad ur " En officer & gentleman", med andra ord väldigt kortsnaggad,,, men han är nöjd själv, tycker han ser cool ut. men som tröst vet man att det växer ut snabbt igen.
Nu ska jag öva på att slappna av tills killarna kommer tillbaka, ska bli en intressant prövning,,,,, se you!
Kommentarer
Trackback
