Familjen Bäcklin

Vi börjar med lördag den 3e oktober

en helt vanlig lördag, vi gjorde ärdenden, åt tacos, myste i soffan och såg körslaget,,, efter att ha kommit fram till att vi håller på att bli "panshisar" så plågade vi oss vakna och började se en film,, men strax före elva så halvsov vi båda och jag reste mig för att gå och borsta tänder:
då gick vattnet, det formligen forsade ut ca en meter från våran tygsoffa, tack gode gud för att det kom där och inte i soffan. Jag tog mig på toan och satt där jag satt medan Göran sökte numret till S-byn, han förberedde även Jens & Jonas, packade och jag tyckte mig se en liten "inre stress" hos den blivande fadern,,, det var ju trots allt nästan 15 år sedan sist han var med om en förlossning.

jag talade med de i S-byn son tyckte att vi skulle komma omg fast jag inga värkar hade, sagt och gjort, med sommardäck styrde vi mot Luleå, det regnade och var ca 2-5 minus ute så det var halt. Väl framme fick vi en dansk barnmorska, hon kopplade oss till ett CTG, klämde och kände och efter någon timme sa hon att vi skulle ta in på patienthotellet för inga beslut skulle göras under natten ang kejsarsnitt. Patienthotellt, eller rättare sagt vårt rum var litet och "svårsovet" i, tankarna snurrade och sängarna påminde mer om två brödskivor än om sängar, det var kvavt och pirrigt.


kl 9 följande morgon satt vi på plats igen uppe på förlosningen, jag minns att jag kände mig arg och besviken, trodde att vi skulle bli hemskickade, inga värkar hade kommit igång på allvar och tidigare hade de sagt att om vattnet går kan man vara hemma upp till 73 timmar, och vi visste ju att vi hade ett kejsarsnitt inplanerat på tisdag den 6e. Men vi hade fel, de hade redan bestämt att det någon gång under dagen skulle bli ett kejsarsnitt, men först skulle CTG kollas och jag skulle undersökas. Barnmorskan hittade inget hjärtljud när hon skulle koppla CTG och hämtade en doppler, fann inga hjärtljud då heller utan tillkallade en läkare som kom med ultraljud, hon fann inga livstecken fast hon hade ultraljud

då kom chocken, skulle i mista ett barn till!
Tårarna sprutade på mig och Göran kom tog min hand och jag kände hur rädd han också var. De kallade på en överläkare som snabbt kom på plats,,,,, hon vevade runt på magen med ultraljudet och fann tillslut Sveas hjärta precis under min bröstkorg uppe till vänster..
- vi pustade ut!

Svea låg med hennes stjärt uppe till höger, ryggraden upp under min bröstkorg och huvudet snett under mitt vänstra bröst... så kan man inte föda!
Läkaren fick två ambulansfall och skulle komma tillbaka så snart hon kunde för att göra en sista koll innan snittet. Vi fick stanna kvar med CTG inkopplat i rummet. När läkaren kom tillbaka klämde och kände hon på magen, och upptäckte att Svea vänt sig i "utgångsläge" medan hon vart på språng, och de visade sig att även livmoderhalsen hade öppnat sig.
happ, nu tänkte man om,,, skulle man starta igång förlossningen eller göra snitt??
vi fick själva bestämma, och bestämde oss för snitt.

Det absolut värsta med att bli snittad upplevde jag var katetern,, annars har jag aldrig mått så bra, bedövningen tog perfekt, det enda som kändes jobbigt var att jag hade rethosta. personalen var gudomligt trevliga, både med mig & Göran. Göran satt med mig bakom det gröna skynket, vi höll varandras händer. Jag kände ingen värk någonstans i kroppen och minns inte när jag senast mått så bra, det kändes att någon arbetade i min kropp, men inget mer.
Så hörde vi ett skrik, och ut kom hon, vit av fosterfett. jag hann se en liten skymt av henne innan barnmorskan Ewa och Göran gick för att "kolla" henne i ett annat rum. Själv fick jag ligga kvar medan de sydde och klamrade ihop mig.

På uppvaket hade jag frossa och klåda, klådan är visst en biverkning endel får av morfinet, jag rafsade och klöste hej vilt på både hals, armar, bröst och där jag kom åt tills en sköterska såg mig och frågade hur det stod till. jag fick tavegyl(tror jag det hette) i två omg,,, men måste säga att det inte hjälpte så värst bra.

På BB fick jag äntligen träffa make och dotter igen och det var en känsla jag aldrig kommer att glömma,,,, där var vi nu alla tre efter all denna längtan och väntan full av oro med också glädje, vi hade lyckats!


Svea som hon kom att heta medan pappa och hon bafann sig i undersökningsrummet,,,
föddes alltså kl 12: 16   vägde 3775g och var 49,5 cm lång
HON VAR/ÄR HELT PERFEKT.

Vi ägnade resten av dagen till att bara njuta och skåda vårt lilla mästerverk.

Kort resume av resterande tid på BB

Måndag, korttagning för webbisar, Göran shoppade kläder strl 50, jag hade hosta och mådde förutom det rätt bra, en första läkarundersökning och de kom fram till att hon behövde sollampa/ dvs gulsot. Natten gick jätte bra fast hon låg på denna solbädd.

Tisdag, vi hade hoppats på att få åka hem, men gulsoten fanns kvar och andra tester skulle göras och jag skulle få igång magen. Göran är rastlös!!

Onsdag, både jag och Svea är färdig undersökta och godkända för hemresa. Göran har trampat upp en stig mellan vårt rum och kök, hall och korridor på BB,,,,,,,,, han vill hem!

BB= fin trevlig personal
       hemsk mat, skulle kunna gå ner bra i vikt om man trodde sig kvar en vecka eller fler!
       litet rum men stor toa
       Görans sk sovfåtölj ett stort minus
       en rysligt otrevlig läkare med långt grått hår, men hon var också den enda som inte passade för sitt yrke,,     Göran menade på att hon hellre skulle ha arbetet som patolog än att ha med levande att göra.


Läkaren som gjorde slutundersökningen av Svea var från Danmark och
tyckte hon var jätte fin i danskaflaggans färger...

-ja, allt för att få åka hem, svarade vi!