Familjen Bäcklin

Vi har nu, för att vara exakt väntat på att få ett barn gemensamt sedan i april 2006 då jag blev gravid 1a gången. Den gången fick vi missfall i vecka 12, jag blev på nytt gravid under hösten, men i dec 2006 kom nästa missfall, då var vi i vecka 14. När jag blev gravid igen under våren 2007, visste varken jag eller Göran om vi skulle våga hoppas, men när vi passerat vecka 14 släppte rädslan något och vi började våga hoppas på ett barn. Men så i slutet av vecka 16 hände det igen, ett nytt missfall. Nu fick det vara bra, vi hade ju två söner var sedan tidigare och det var vi båda väldigt stolta och nöjda över, att vi sen tillsammans fick ihop en fin samling pojkar gjorde inte saken sämre.

Men så en kväll under dec månad 2007 började vi prata igen om barn, och vi båda kände då att vi har och hade kärlek för ett till barn och sagt och gjort, jag blev gravid en 4e gång. Vi passerad v, 12, 14 och 16 och till och med v 20,,,, hipp hipp hurra,,, det funkar! Vi beställde en barnvagn, fixade med babykläder, såg på ultraljudet att det skulle bli en liten son,,, vi skulle helt enkelt bli föräldrar igen mot alla odds, men så fel vi hade. Den lille sonen dog även han och i vecka 26 födde jag ut honom, han hade då hunnit vara död ett tag och kroppen hade sakta med säkert börjat krympa tillbaka i storlek,, men det var i alla fall vår lille son Edwin som hade en gång levt så glatt innuti mig.

Undersökningar gjordes på mig, Göran & Edwin och inga fel kunde konstateras, men nu var det klart, jag skulle inte orka vara gravid igen vare sig psykiskt eller fysiskt. Rädslan och ångesten var stor tills efter julen 2008, och i januari så tog längtan över än en gång, och beslutet vi tog var gemensamt, ingen av oss behövde övertala den andre, vi ville försöka igen. Jag blev gravid en femte gång och jag minns än glädjen men också oron i Görans blick när jag visade honom resultatet på testet. Vi visste vad som hade att vänta, en ständig återkommande fasa att det skulle gå "snett" igen.

Under denna graviditet har jag fått frågan minst 1000-tals gånger - i vilken vecka är ni i?
och jag har svarat, vet inte så säkert, ultraljudet säger ett och min egen uträkning säger ett annat....nu kan jag och orkar inte räkna så som mammor vanligtvis gör, jag är tacksam och glad för var dag som gått utan tecken på missfall. varje dag har jag vaknat och tänkt, åh jag har klarat natten, men händer det idag, när kommer blödningen, vilken dag dör barnet, har barnet dött och jag inte märkt det. Alla tankar som kommit och gått går inte att beskriva, men jobbigt har det varit.

Nu är vi riktigt i slutet av graviditeten och min längtan är stor, det är den för pappa Göran också, fast han har svårare än mig att kunna uttrycka sin oro och längtan. Vi väntar och kämpar varje dag och utan Görans stöd under allt som hänt så vet jag inte hur det hade kunnat gå. När han lägger sin hand på min mage är känslan obeskrivbar, Vi ska äntligen få vårt efterlängtade barn, som vi tillsammans väntat på sedan april 2006.

Jag har sammanlagt varit gravid i ca 105 veckor under en tid av ca 180 veckor, en påfrestning för kropp och själ, men med facit i hand: snart har vi vår dotter och vi ångrar inget!