Familjen Bäcklin

Idag har jag funderat en hel del på min morfar, visserligen är han inte i livet längre, men för mig kommer han alltid att finnas där, och jag vet att han finns som en skyddsängel strax bakom mig hela tiden. Han sitter bakom min högra axel och jag vet att han inte alltid tycker om mina beslut, men jag vet också att han gläds åt mitt liv och att han är stolt över mig, det har jag aldrig tvekat över.

Min morfar var en sån där äkta morfar, han var gammal och hade världens mjukaste skinn, hans hår var tunnt och grått, kraftiga glasögon och en stor näsa. När det var sommar hade han ungefär samma kläder på sig som om det var vinter, hellyhansen stass, gummistövlar, toppeluva och arbetsbyxor, då och då kunde han ta av sig och gå med bar överkropp. Han kropp var sned och vind, hans fingrar krokiga efter många timmars hårt arbete i skogen. Men han klagade aldrig, han var nöjd trots alla sjukdomar både han och min mormor drabbades av.

Min beskrivning gör ingen rättvisa, vad jag vill få fram är att det finns sådana där människor man möter då och då i livet, sådana människor som verkligen har det där lilla extra, hans värme & omtanke, humor, socialakompetens, hans leende och nynnande är sånt jag minns väldigt tydligt. Min morfar stod mig väldigt nära och jag litade och såg upp till honom, det vet jag att många andra också gjorde.

På hans begravning såg och förstod jag vilken betydelse han haft för många andra, hans begravning var sorglig men ändå så vacker, att minnas någon och ta farväl av någon som vi tyckt så mycket om, hans minne finns kvar och jag är tacksam för varje år, månad, dag, timme, minut, sekund och ögonblick jag fått vara tillsammans med honom.

Jag minns morfar med ett leende och det har inte gått en dag sedan han dog som han inte funnits där på något vis.......

Morfar, du är min stora idol.