Familjen Bäcklin

fick frågan förra veckan om jag känner det som ett tvång att blogga, kunde ärligt svara att det gör jag inte. Jag skriver helt enkelt när jag känner för det och om jag känner att jag har något att del ge andra, ser det inte som ett tvång utan kanske snarare som ett behov. Att skriva är något jag alltid gillat att göra, har skrivit om allt möjligt mellan himmel och jord, sagor, brev, romaner, telefonlistor, stamtavlor till djur, dikter, verser, rim, instruktioner med mycket mera. Har också lovat mig själv att aldrig skriva något som gör mig ont att skriva, vilket jag fortfarande lever efter.

Arbeta natt nu den som varit och kom på att jag minsann skall blogga om motion, ett nödvändigt ont! Tog min racerhoj från det ljuva 80talet och begav mig som vanligt alldeles för tidigt av mot jobbet, mötte en trevlig dam M på hoj som verkade betydligt mer bekväm på sin cykel, vi pratade lite ditt & datt och cyklade sen vidare,,, Var där, på jobbet alltså,,20.50 och börjar 21.30, men en trevlig pratstund med vänner ska man inte heller klaga över. Men nå, när jag väl kom fram till arbetat så råkade jag i all hets och stolthet(över att ha cyklat) låsa cykeln, bara det att jag låste ett lås vars nyckel ingen sett sen Dallas gick på fredagskvällarna. - hur i helskotta ska jag nu göra, mitt i stan, med en låst cykel och benvärk. Det vara bara att vackert gå hem på morgonkröken,,, lagom trött och mör kånkade jag mig hem till Munkan, med onda ben och fötter la jag mig nära en sovande make och somande så snart jag funnit ett läge för benen som kändes bekvämt. Har slagit alla sovrekord för min del, vaknade 13.10,,, precis när älskade maken var tvungen att åka på sitt jobb.

Idag ska jag besikta svärfars båtsläp och efter det ska jag hämta ett paket på posten, min svägerska Jenny fyller 31 och vi har beställt vad vi tror är något de kan behöva i sin nya husvagn. Jag tror även att jag ska vara nostalgisk och se lite "lilla huset på prärien" och bara slappa här i min ensamhet. Ett konstigt fenomen det där med att vara helt ensam när vi egentligen är en skit stor familj.

Fick mms från mina barns far, han hade skrivit    - Det är tur man har pli på sina barn!



Alltså, kolla på min älskade Hugo, en riktig pärla på att hjälpa till,,,, mamma hjärtat slår lite extra av stolthet, mest bara hela tiden.