Familjen Bäcklin

Jag vet ju att "få skriva av sig" kan hjälpa till att bearbeta sånt som har hänt, som man kanske funderat över, mått dåligt över osv. Många tänker nog att det bara är skitsnack, men jag vet ju att det hjälper iaf för mig! När man känner att man inte heller riktigt vet vem man ska vända sig till med sina tankar och funderingar( alla har ju sitt och man vill inte belasta någon med ens egna), så tycker jag att detta är toppen, jag får skriva av mig och ingen ställer frågor som jag sen inte kan svara på - det bara är så helt enkelt!

Min graviditet har många ifrågasatt, inte högt till mig, men jag både vet och har känt det, men Svea är det absolut bästa som kunnat hända och jag ångrar inte en sekund av allt vi/jag har gått igenom, hon är värd all oro och smärta och jag skulle göra det igen om jag hade varit tvungen.

Men nu, lite drygt tre månader senare kommer allt, det är som att allt bara har släppt, alla oro både medan jag var gravid, men även efteråt. Den där rädslan som säger - när ska hon dö, vilken dag blir det?
Man kontrollerar henne ständigt, granskar allt, släpper henne inte helst med blicken och handen på hennes lilla kropp för att känna efter så att hon andas. det är med tårar i ögonen som jag skriver detta, men det har varit hemskt. Att man som förälder bara väntar på att hon ska dö, för det är ju så det har slutat de sista åren, att mitt barn har dött. Men Svea lever i högsta grad, hon är pigg, glad och vaken, hon sover inte bort tiden utan lever varenda minut hon kan.

Jag tror att jag börjar kunna slappna av och att jag vågar hoppas på att få se henne växa upp med sina syskon, se henne göra de galna när hon river legobyggen, retas och allt annat småsyskon förväntas göra.

Sedan hon föddes har jag levt i ett slags vakum där allt har varit koncentrerat kring henne, visst blir det så med ett nytt barn i familjen, men jag vågar nog säga att jag har varit extremt känslig för allt som har med Svea att göra. Igår kväll brast allt och jag bara grät, jag tror inte att jag egentligen var ledsen, men jag pustade ut och så kom bara allt. 

Nu ska jag försöka ta dagen som den kommer, tänka på mig och själv och inte på vad andra förväntar sig av mig. Som person är jag oftast glad och ser positivt på det mesta, vilket jag även har försökt göra under dessa tre månader som gått, jag är oerhört tacksam för allt jag har i mitt liv och vill absolut inte byta det mot något annat,,, men att ro hem en stor familj är tufft och jag är glad att jag slipper göra det ensam för jag har ett enormt stöd i Göran, som kom att bli mitt allt- som alltid finns där och som jag hoppas på att få fortsätta dela både glädje och sorg med i många många år till.